Archive for June, 2017

Jun 18 2017

Funny games och grannskapsidyllen

funny games

Jag tänkte att jag skulle fortsätta lite på mitt tidigare blogginlägg om filmer som gav svenska folket hjärtsnörp, fast ur ett personligt perspektiv. En film som gjort stort intryck på mig, och som definitivt gav mig hjärtsnörp när det väl begav sig (och som kanske format mig till den surgubbe som jag uppfattas som?) är Michael Hanekes “Funny Games“. Funny Games är en psykologisk thriller som finns i två versioner, antingen originalet 1997 eller nyinspelningen 2007. Just nyinspelningen är den jag kollat på, och som påverkat mig ovanligt mycket.

Funny Games handlar om två unga psykopatiska pojkar som kidnappar och leker sadistiska spel med en kärnfamilj, i ett idylliskt och gemytligt grannområde – en klassisk amerikansk “suburb”. Kontrasten mellan det “smutsiga”, onda som pojkarna representerar och det rena, “påklistrade” som familjen kan ses som är påtaglig och används till full effekt i filmen. Temat är hur vi omedvetet dras in i våldsfantasier och i vår jakt efter underhållning mer eller mindre kräver blod, även om det är på ett fiktivt plan. Filmen gör sitt bästa för att sudda ut gränsen mellan fantasi och verklighet, med bland annat brytande av fjärde väggen, och att Paul, en av psykopatungdomarna, beskriver sina planer och i sin tur också filmens handling allt eftersom vi följer de sadistiska lekarna.

Haneke har sedan tidigare motsatt sig våld i film och andra underhållningsformat och Funny Games är hans artistiska inlägg i debatten, då den var konstruerad som en meningslöst våldsam film för våldsamhetens skull. Han har sedan tidigare skrivit en essä inom området, kallad “Violence + Media“, som diskuterar vår och medias relation till våld och hur vi betraktar våldsyttringar genom ett mediums lins.

Funny Games hade en inverkan på mig. Jag tyckte det obehagligaste var att det kändes som en verklig händelse; jag kunde se framför mig hur verkliga ungdomar blivit uttråkade och i ett rent vansinnesbeslut bestämt sig för mörda några stackars oskyldiga människor. Att det skedde i ett sömnigt grannområde med fina villor och vackra miljöer gjorde det ännu värre. Efteråt öppnade jag upp en blaska från Villalivet och läste artiklar om ett verkligt, oantastad villaliv med inspirationsartiklar och annat som inte innehöll mördare och fördärv. Det lugnade mig, minns jag. Det gör det fortfarande. Jag läser fortfarande Villalivets tidning, men det hör väl kanske inte hit..